Helt random och off the road.
Sitter med tårar i ögonen...
Detta var det vackraste brev jag någon läst och brevet jag pratar om är tillägnat en katt och till min mamma, som gammal kattuppfödare som hon en gång i tiden var. Det är nämligen så att under hela min barndom växte jag upp med som mest 13 katter omkring mig. Jag älskar de fina djuren och jag har förlorat flera utav dom, de små söta såldes, någon drabbas av sjukdom och de som sålts måste ju också någon gång lämna livet. Alla har sitt slut någon gång och att ett litet kattliv kan ta på en så mycket är... jag kan inte sätta ordet på det. Jag vet inte om jag skulle klara av några mer djur, jag tar inte döden så lätt. Är nästan lite rädd för den, rädd för att andras liv i min närhet ska ta slut och även mitt eget. Men å andra sidan så vet jag att det är så varje liv funkar, så egentligen ska man bara vara glad för det liv man har fått och leva varje dag, man vet aldrig när det kan ta slut. Med detta sorgsna inlägg vill jag bara säga, vila i fred Madonna a.k.a Thisbe. Vi är glada över att hon fick det hem hon fick och den bästa matten och hussen i världen.
Ska nu låta Willow Smith's låt "whip my hair" strömma ut ur högtalarna. Har blivit lite fast och jag tror denna låt kan muntra upp mig en aning. Fascineras fortfaranade över hur en sådan ung tjej redan kan ha så stor känsla för musik och stil plus att hon redan hittat rätt, redan hittat vad hon vill göra med livet. Jag är 16 år och vet ännu inte vart jag ska ta vägen efter gymnasiet... Jo förresten, en sak är säker och det är att jag på ett eller annat sätt ska ta mig till USA, New York som jag sorgligt nog aldrig upplevt än. Lyckas jag få ihop 182.250 kr så blir det väl någon skådespelarutbildning, som vore rena rama drömmen, men annars blir det att leva på vatten och bröd, men vad är inte en New York-resa värd egentligen?
Åh, så radom detta inlägg blev. Men det är därför bloggen finns till, för att man ska kunna skriva av sig och dela med sig av sina tankar. För just nu är det bara mina fingrar som styr och huvudet tänker åt dom, jag har no control och här har ni sanningens ord för stunden, från mig. Har medlidande för Thisbes ägare, har höga drömmar och grymma mål inför 2011, jag har också en godisskål som väntar på mig... ett riktigt godismonster som jag faktiskt är! Vi hörs imorgon, med desto mer bilder och mindre text... hoppas jag, för nu orkar jag inte skriva mer. Tjingeling*
Detta var det vackraste brev jag någon läst och brevet jag pratar om är tillägnat en katt och till min mamma, som gammal kattuppfödare som hon en gång i tiden var. Det är nämligen så att under hela min barndom växte jag upp med som mest 13 katter omkring mig. Jag älskar de fina djuren och jag har förlorat flera utav dom, de små söta såldes, någon drabbas av sjukdom och de som sålts måste ju också någon gång lämna livet. Alla har sitt slut någon gång och att ett litet kattliv kan ta på en så mycket är... jag kan inte sätta ordet på det. Jag vet inte om jag skulle klara av några mer djur, jag tar inte döden så lätt. Är nästan lite rädd för den, rädd för att andras liv i min närhet ska ta slut och även mitt eget. Men å andra sidan så vet jag att det är så varje liv funkar, så egentligen ska man bara vara glad för det liv man har fått och leva varje dag, man vet aldrig när det kan ta slut. Med detta sorgsna inlägg vill jag bara säga, vila i fred Madonna a.k.a Thisbe. Vi är glada över att hon fick det hem hon fick och den bästa matten och hussen i världen.
Ska nu låta Willow Smith's låt "whip my hair" strömma ut ur högtalarna. Har blivit lite fast och jag tror denna låt kan muntra upp mig en aning. Fascineras fortfaranade över hur en sådan ung tjej redan kan ha så stor känsla för musik och stil plus att hon redan hittat rätt, redan hittat vad hon vill göra med livet. Jag är 16 år och vet ännu inte vart jag ska ta vägen efter gymnasiet... Jo förresten, en sak är säker och det är att jag på ett eller annat sätt ska ta mig till USA, New York som jag sorgligt nog aldrig upplevt än. Lyckas jag få ihop 182.250 kr så blir det väl någon skådespelarutbildning, som vore rena rama drömmen, men annars blir det att leva på vatten och bröd, men vad är inte en New York-resa värd egentligen?
Åh, så radom detta inlägg blev. Men det är därför bloggen finns till, för att man ska kunna skriva av sig och dela med sig av sina tankar. För just nu är det bara mina fingrar som styr och huvudet tänker åt dom, jag har no control och här har ni sanningens ord för stunden, från mig. Har medlidande för Thisbes ägare, har höga drömmar och grymma mål inför 2011, jag har också en godisskål som väntar på mig... ett riktigt godismonster som jag faktiskt är! Vi hörs imorgon, med desto mer bilder och mindre text... hoppas jag, för nu orkar jag inte skriva mer. Tjingeling*
Kommentarer
Trackback
